Ett halvt ark papper

 Underbar men trist text som jag verkligen tyckte om att läsa. Hur kan det vara att en man som har upplevat så mycket kan fortfarande hålla huvudet högt och vara tacksam för det han fick uppleva tillsammans med sina kära? Den här mannen är att bli beundrad, och jag tror att vi alla kan lära lite av det. Se till att när du läser texten att du läser noga, det tar ett par gånger för att verkligen förstå vad som hände honom.


Jag vet att jag verkligen värdesätter livet jag har när jag får läsa sånt som detta.


Du kan hitta texten här:  Strindbergs: Ett halvt ark papper


Vad tycker du om texten? Skulle du kunna hålla ditt huvud högt i det här tillfället?

Den största lyckan i livet

Jag tittade på mig själv i badrumsspegeln och kunde inte känna igen mig själv. Jag var mörk under ögonen, något jag har alltid varit men som jag har kunnat täcka för med lite makeup. Vanligtvis var mitt hår mellanlångt, glansigt och mörkt, men nu var det torrt och uppsatt i en hemsk hästsvans. När jag tittade längre ned i spegeln såg jag inte dem kvinnliga formerna jag normalt har. Min mage var jättestor, nästan som en badboll. Som en lite fyllig kvinna kände jag mig förskräcklig och fet men i verkligheten var jag gravid! Jag hade utvecklat havandeskapsförgiftning och behövde blodtrycks medicin. Jag hade varit illamående hela graviditeten, hade foglossning och gick på kryckor. Med min stora skräck för nålar, mådde jag nu ännu värre här på sjukhuset.

            När jag ser tillbaka på mitt liv har jag gått genom mycket. Jag är född och uppväxt på Island, men har också bott i USA, Norge och är nu bosatt i Sverige. De åtta åren jag bodde i Norge träffade jag min man som är också Islänning, vi giftet oss och jag utbildade mig till frisör. Jag har under mina 25 år i livet lärt mig totalt sex språk. Som person är jag känd för att vara lugn, omsorgsfull och använder ofta min kreativitet med att sy, teckna och måla, även matlagning.

            Så här stod jag nu framför spegeln, med havandeskapsförgiftning som inte var så roligt. Redan i vecka 30 vart jag sängliggandes. Hur kunde jag ha en sådan otur? Jag har ju en förlossningsplan, som inte skall involvera medicinering. Jag är kommit till vecka 34 och skall lägga mig i sjuksängen igen, där min man sitter och vakar över mig. Svaret på mina blodprov hade kommit och nu visste läkaren att jag hade utvecklat Hellp Syndrome, en mycket allvarlig grad av havandeskapsförgiftning. Det blir akut kejsarsnitt i full narkos, och jag får inte se min dotter förrän dagen efter. Hon er stark och behöver bara lägga på sig lite hull eftersom hon är prematur. Jag er fast besluten att kunna amma mitt barn när jag blir frisk. Min man och alla på sjukhuset beundrar min drivkraft och min beslutsamhet över amningen, och nu sitter jag här, nio dagar efter förlossningen och ammar mitt barn för första gång, det är en obeskrivlig känsla.

Nu är det gått 17 månader sedan förlossningen, min man och jag trodde verkligen att vi hade planerat livet bra, men under resans lopp förstod vi att man aldrig kan planera allt i förtid. Jag kände mig lite naiv. Jag känner mig starkare nu och försöker att vara den bästa mamman jag kan vara. Min nya dröm är att bli engelska lärare, och för att jag skall kunna söka mig in i högskolan behöver jag svenskan. Som mitt sjätte språk förväntar jag mig inte mer än Godkänd, men tycker att det är spännande att utveckla det jag redan kan. Mitt nya färgglada kapitel i livet har startat, och nu kan jag inte föreställa mig livet för jag blev mamma, det bästa som finns här i världen.