Den stora utmaningen

Den stora utmaningen

av Alvemamman

Protester, gråt, spark och skrik är något en förälder upplever med sitt barn från tid till annan. När man talar om spädbarn är det mest troligt hunger eller behov av ett blöjbyte, kanske en alltför trött bebis som vägrar att sova. Men vid vilken tidpunkt kan vi se skillnaden i vårt barn när det blir deras vilja att linda oss runt sitt lillfinger?

Ja alla barn är olika men när jag har diskuterar min 18 månader gamla dotter med vänner som har barn i samma ålder märker jag något. Vi upplever liknande saker med våra barn. Detta är vår underbara utmaning i livet, att vara en förälder.

Ta t ex ett blöjbyte. För några månader sedan var det helt plötsligt en enorm kamp. Uppenbarligen frustrerande när vår dotter inte kunde berätta för oss varför hon vägrade att ligga ner. Jag menar, vet de inte att det går snabbare om de höll sig i ro?

Jag trodde aldrig att tala till ett sådan litet barn i en fast men lugn röst skulle verkligen gynna alla. De förstår så mycket mer än vi tror, och förbereda dem för vad vi ska göra kan bara hjälpa till att barn accepterar att de behöver den nya blöjan.

Jag har lärt mig att den här åldern är klassisk för att vara utmanande, eftersom barnen förstår så mycket men kan inte tala med ord ännu. Detta kan bli frustrerande för dem. Min lilla tjej blir nu frågad oftare än sagt till. Jag förbereder henne för något som vi måste göra genom att fråga henne. "Vill du gå ut och leka? Då måste vi sätta varma kläder på oss så vi inte fryser“. Då sättar hon sig ned och klär sig med min hjälp medan hon smilar. Detta är en jättestor förbättring från de protesterna vi upplevade. Vi upplever inte spark och skrik mens jag försöker att få de där kläderna på så snabbt som möjligt länger.

Du kanske tror det bara går snabbare genom att inte be eller att förklara för barnet. Men min personliga erfarenhet är att när min lilla tjej bestämde sig för att inte bli klädd på, eller inte få en ny blöja, grät hon mycket längre där hon låg på golvet. Jag kan helt enkelt använda mitt lilla verktyg nu med att tala till henne.

Vi måste komma ihåg att de är små människor, och att ibland finns något större i den lilla förpackningen, vi måste bara öppna den försiktigt.

Julias Hemlighet

Julias Hemlighet: Den största utmaning i livet av Alvemamman

Julia steg av bussen och sto framför biografen. Hon hade återvänt hem efter nästan tio år i New York City. Biografen var i ett gammalt tegelhus på huvudgatan i staden. Storgatan var den enda i centrum som hade butiker och det fanns en liten mataffär som het Charleys. I slutet av storgatan var den lilla kyrkan där alla i staden gick varje söndag.

Det var våren och man behövde bara en lätt jacka, något Julia älskade for hon tyckte så om gamle jeans jackan som hon menade passade med varje utrustning. Under hela gymnasiet hade hon insisterad på att använda jackan, även när hon gick till sin skolbal. Hon hade inte alltid varit den vackraste av flickor. Då var hennes hår satt tillbaka i en hästsvans, hon bar hemska och runda glasögon och var ganska knubbig. Över genomsnittet i akademier, visste hon att hon var gjord för större saker i livet. Hon bestämde sig efter gymnasiet att gå på högskola i storstaden.

Nu när hon hade återvänt hem, hade något om henne förändrats. Hennes långa mörkbruna vågigt hår rann ner till mitten av ryggen. Hon använde kontaktlinser istället för glasögon nu, något som gjorde att hennes turkos blå ögon gnistrade som karibiska havet. Oliv hud och ansikte som hon sminkade perfekt. Hon var ganska smal och kort, men hennes mage var enorm. Om man tittade närmare kunde man se att hon faktiskt var gravid.

Hon gick ner storgatan och drog hennes stora resväska bakom och stannade framför Charleys. Där dök ett minne upp om en viss töntig kille, som jobbade med matvarorna i sin pappas butik för i tiden och undrade vad som hade blivit av honom. Daniel, eller Danni som hon brukade kalla honom, hade varit hennes barndomsvän men de hade tappat kontakten efter att hon flyttade till storstaden. Hennes mamma Emma, plockade upp henne framför butiken i samma gamla röda Ford pickup som Danni och hon satt i varje kväll när de var unga. De satt där och diskuterade vad de skulle göra om de någonsin lämnat lilla staden.

Hemma hos sin mamma i barndomsrummet sitt packat Julia upp sina saker. Det hade inte ändrats sedan hon flyttade för tio år sen. Konstig känsla att vara tillbaka när hon hade vägrad så länge att besöka. Hennes fästman fick aldrig träffat hennes familj, något som hon ångrade nu.

Senare en kväll den veckan satt Julia sig ner i soffan och strök sin mage. Hon tyckte det var nästan som en främling in i där. Den flyttade runt och sparkade som en fotbollsspelare. För ett ögonblick såg hon ett fot avtryck precis ovanför hennes navel. Hennes mamma sa att barnet kom till att bli en envis en när den sparkade så, och gick så ut igen för att hänga upp kläder i bakgården.

Julia var bara dagar från födseln och tillbringade sin tid med att läsa om hur man blir en mamma.  Det var inte hennes planer alls att återvände hem, förrän hennes fästman dog i en bilolycka endast ett par månader innan. Hennes förlossning hade nästan startad tidigt då hennes värld rasade av detta. Läsning hjälpte henne fokusera på uppgiften framför, men det fanns ingen bok om hur man kunde komma över förlusten av Mikael. Hon började tvivla på sig själv igen. Hon trodde aldrig hon kom till att behöva göra detta på egen hand.

Då ringde det på dörrklockan. Det tog henne ett par minuter att komma upp från soffan.

"Hej Julia", sa Danni. Det var hennes barndomsvän.

"Danni? Jag kände knappt dig igen", sa hon.

"Jag hoppas jag inte stör?" sade han tveksamt.

Danni som växte upp i samma gata var allt annat än töntig längre. Han var hög, hade kort mörkt hår, gröna ögon och en stark käklinje. Han såg ut som han gjorde tusen situps varje dag och var klädd i en tight blå t-shirt och jeans. Han strök handen genom håret när han kom in i hallen. Julia rodnade och stängde dörren.

 Plötsligt fick hon en konstig känsla i magen. En ström av vatten skvalpade över golvet. Det var som en simbassäng i korridoren.

"Vad hände?" frågade Danni orolig.

"Mitt vatten har gått!" skrek hon frenetiskt.
"Ok, lägg dig ner på soffan och jag hämtar hjälp", sa Danni så lugn som möjligt.

Julia lade sig ned och började få enorma kramper. Julia skrek i vånda ensam, medans hon undrade varför Danni tog så lång tid. Hon kände behov att skjuta ut barnet och kunde inte motstå det längre. Det ekade i hela huset då Julia skrek av smärta. Efter många långa press höll hon sin lilla flicka plötsligt. Där låg båda två på soffan och gråt.

Danni kom genom dörren och skrek att ambulansen var på väg, men så fort han sprang genom våta hallen snubblade han och slog huvudet så hårt att det knackade honom medvetslös.

När Danni vaknade sto lokale läkaren där och ambulansen var kommit. Alt hade gått bra med förlossningen men den gick jätte snabbt. Ambulansen kom 15 minut efter Danni hade ringt, så läkaren var förvånad att Julia mådde så bra. Danni behövde några stygn så Julia blev ensam kvar i huset med sin lilla flicka, medan han blev sytt upp utanför på trappan.

Hon satt ensam där i rummet med sin lilla dotter och reflekterade. Hon hade blivit mor, okänd liv framför sig som hon aldrig hade hyvlat på. Hon bestämde sig för att kalla sin dotter Mika, för att hedra hennes avdödade fästman Mikael.

Mika hade mörkt lockigt hår och en plutande mun. Hon var lika vacker som sin mor, men hade de stora bruna ögon som sin far. Mika låg på Julias bröst och grät några tårar, då försökte Julia att amma henne för första gång. Julia kände helt plötsligt en enorm smärta i bröstet som sköt ut under hennes högra arm. När hon tittade ner armen hade hon en annan arm just under den. Detta måste vara en dröm tänkte hon. Då Mika hade somnat och var nöjd satte Julia henne ner bredvid henne i sängen . Så fort hon släppte henne drog extra armen sig tillbaka, som om den inte behövdes längre. Detta hände varje gång Julia tog upp sin lilla flicka. Hon var så förvirrad och trött i sin amningsdimma, att hon var säker den var en dröm.

Denna magiska förmåga var konstig, eftersom hon upptäckte en ytterligare, bara några dagar efter hemkomsten. Hon satt i en gungstol i vardagsrummet och ammade Mika då hon fick ett sug efter ett glas vatten. Hennes önska att kunna sträcka sig efter ett glas på bordet blev verklig när hennes extra hand förlängde sig en meter från där hon satt, bort till soffbordet. Denna förmåga skulle utveckla sig ett par dagar senare när hon inte kunde nå upp i skåpen för en burk tomater. Hennes ben sträckte sig som om hon klev upp på en stol. Det började sjunka in att hon hade fått fantastiska krafter efter Mikas födsel.

En kväll började Mika att klaga. Julia som hade läst alla dessa "hur man blir en mamma" böcker, viste inte hur hon skulle hantera situationen eftersom hon inte kunde förstå Mikas behov. Hon hade fått mat, ren blöja och tröst.

"Jag är ledsen Mika, jag kan inte förstå dig", sa Julia snyftande.

"Mamma, jag är fortfarande hungrig"

"Vad sa du?" frågade Julia med vidöppna ögon.

"Jag är fortfarande hungrig, om du ger mig mat igen förklarar jag resten mamma"

Julia satt sig ner och gav Mika vad hon hade bett om. Hon trodde att hon drömde igen men insåg snart att hon kunde höra Mikas tankar. Mika förklarade för henne att hennes far hade lämnat Julia något när han dog. Han hade besökt Mika i magen den kvällen och Mika skulle ge mamman sina befogenheter som han fick i en gåva från sin skyddsängel. När Mikas tårar rörde Julias bröst efter förlossningen hade befogenheterna överfört sig till henne. Mikael brukade säga att Julia en dag skulle bli en super mamma. Han menade det då kanske inte så bokstavlig, men sen hon hade dessa befogenheter nu, hade hon gåvan att göra flera saker som en mamma behöver göra varje dag på en gång.

Julia tyckte det var otroligt att kunna höra lilla flickans tankar. Hon kunde sköta både sina och hennes behov på samma gång. "Jag ska göra mitt bästa här i livet att göra allt en mamma ska göra och med dessa befogenheter känner jag mig trygg. Att veta att jag faktiskt kan göra denna roll ensam är fantastisk!" sa hon mens hon tittade ut fönstret och tänkte på sin älskade Mikael.

Julia undrade om alla dem andra super mammor där ute hade befogenheter, eller om hon var en av ett slag. Varje barn är olika så kanske alla super mammor har olika superkrafter för att kunna sköta sina barns behov. Att kunna göra miljon saker varje dag är en hemlighet som inte alltids kan förstås, en utmaning Julia klarade utmärkt.